HaikuDanmark.dk | |
Artikler |
|
|
|
|
|
Haikurymdens mörka materia och ljusa
energi Den
japanska kvinnligapoeten Chiyo-ni (1703-1775)var känd för
sin skicklighet att skriva haiku, japansk kortdikt. En dag
ställdes hon inför uppgiften att skriva en haiku som återgav
de tre geometriska figurerna som uppbär universum:
kvadraten, triangeln och cirkeln. Hon funderade några
minuter, skrev så:Myggnätet / - en flik har fallit ned / Fullmånen.
Tänker
på denna träffsäkra haikubild när jag läser Max
Tegmarks omfångsrika bokVårt matematiska universum(Volante förlag).Den är skriven i samma
anda som utmärkte Galileo Galilei (1623) när han beskrev
universum som en ”ständigt vidöppen bok för vår
blick, skriven på matematikens språk och dess tecken är
trianglar, cirklar och andra geometriska figurer utan
vilka det är mänskligt omöjligt att förstå ett enda
ord i den”. Den
bärande idén i Tegmarks bok är att vår fysikaliska värld
inte bara kan beskrivas
med matematikens hjälp utan att den faktiskt är matematik, vilket ”förvandlar oss till jagkännande delar av
ett enormt matematiskt objekt”. Har
inte också haiku en bärande grund som är matematisk? Är
det förklaringen till att haiku kunnat fortleva som
diktform i över 500 år och i vår tid spridas över hela
världen? Nu tänker jag inte bara på den
traditionellastavelseräkningen 5-7-5 på 3 rader utan på
haikubildens uppbyggnad och förvandling.
I
fysiken beskriver talet 3 verklighetens tre dimensioner: längd,
bredd och höjd. Haikuns dimensioner är också 3: Scenen
där berättelsen äger rum, rörelsen
där handlingen utvecklas, slutraden där
förvandlingen uppenbaras. Haiku
presenterar en trestegsupplevelse med en överraskande
final: Torr
och utblommad / får hela balkongsommarn / rum i en plastsäck.
(Ingrid
Eklund) Första raden presenterar varken en scen eller en
aktör utan en obestämd bild av vissnad. Läsaren undrar
vem eller vad som avses. Andra
raden avslöjar scenen i ett påhittigt rum-tids
sammansatt ord, ”balkongsommarn”, medan tredje raden
antyder diktarens överraskande handling att lägga de
vissna blommornai en plastsäck. Bilden är träffande och
dessutom humoristisk.Situationen andas äkthet, man förstår
att den är självupplevd. Just
det självupplevda är det som avgör om en haiku känns
levande, men det räcker inte med att återge en
erfarenhet utan det gäller också att finna rätt ord och
ton för att kunna överföra det sant upplevda till andra
mottagare. I haiku är detta svårare än i annan
litteratur eftersom utrymmet är så begränsat. Diktaren
måste söka efter ord som återger essensen i det
upplevda och finna en rytm i raderna som inte bromsar läsningen.
Sökandet kan vara mödosamt och ta lång tid, men så plötsligt
händer det att pusselbitarna faller på plats. Detta är
det efterlängtade haiku-ögonblicket, som framkallar en
aha-upplevelse hos tanken och en ilning av glädje hos känslan.
Denna känsla kan genomströmma hela kroppen som en varm våg
av skapande energi som lyser upp hela dikten. Haiku
kan betecknas som en ljusdroppe av förvandlad energi. Just förvandlingsmomentet
återfinns också i begreppet Uni-versum
som
betyder ”en-förvandling”. Vad som gör haiku så spännande
är att i likhet med universum finns bortom de matematiska
principerna gränslösa möjligheter.
Max
Tegmark gör en skarp åtskillnad mellan naturvetenskapen,
vars uppgift är att forska om den yttre
verkligheten, och den kognitiva forskningen om den inre
verkligheten. Vår
kunskap om den yttre verkligheten är begränsad av den
information som förmedlas till hjärnan av våra sinnen.
Denna information skapar hos var och en av oss en
subjektiv modell av verkligheten. Haikudiktaren vill gärna tro att han/hon återger
en sann bild av verkligheten men i själva verket återges
en personlig bild av upplevd verklighet. Bilden kan
likartat uppfattas av läsare som har förmåga att se
dikten med samma ögon som diktarens. Tegmark
framhåller att det är lika viktigt att kartlägga den
inre verkligheten, vars stora gåta är medvetandet,
som den yttre verkligheten, universum.För båda
forskningsområden gäller att det rör relationella verkligheter.”Egenskaperna hos världen omkring oss härleds
inte ur de minsta byggstenarna (atomer) utan ur relationer
mellan dessa. Den yttre fysikaliska tillvaron är därför
mera än summan av sina delar.” I hjärnan är det inte
nervcellerna som meddelar innebörder utan relationerna
mellan miljarder nervceller som bildar den väv vi
uppfattar som vår inre verklighet. Haiku är en fininställning
i denna väv av en personlig upplevelse. Vad
som förenar naturvetenskapen och haiku är vad Einstein
kallar ”associationernas spel”. Albert Einstein, känd som 1900-talets främste
vetenskapsman, beskriver sitt matematiska tänkande med följande
ord: ”Först
framträder mer eller mindre klara bilder och tecken som
med viljan kan reproduceras och kombineras.Min önskan att
till slut uppnå logiskt sammanhängande
begrepp är den emotionella basen för detta rätt svävande
spel med olika beståndsdelar, Först i påföljande fas,
när associationernas spel är tillräckligt etablerat och
kan reproduceras närhelst jag vill, då söker jag med möda
konventionella ord eller andra tecken för att beskriva
vad jag uppnått.” Associationerna
söks i medvetandets samlade erfarenheter, minnen, andras
forskningsresultat etc. Vad betyder ordet ”med” i
sammanställningenmedvetande?
Det innebär troligen en länk till vetandet – en länk
till något man redan vet som oväntat dyker upp ur
minnets djup och kopplas samman med väntande ”mer eller
mindre klara bilder och tecken”. Denna förening
uppvisar nya ”logiskt sammanhängande begrepp”. De
visas för det sökande jaget som nu är ”med” det nya
vetandet. I den
kristna kulturen är medvetandet
en trosföreställning härrörande från en gudomlig källa.
Med andra ord ”veta-med-Gud.” Samvetetär
den inre rösten som bedömer om människans handlingar är
i överensstämmelse med medvetandets moraliska lagar
eller inte. Associationernas
spel är ett viktigt element också hos haikudiktaren.
Subtila associationer antyds för att ge läsaren chansen
att själv finna dem och därmed uppnå tillfredsställelsen
och glädjen att uppfatta poängen. Statsbegravning.
/ Gående hänvisas / till andra sidan (Lars Granström).
Skylten
framkallar en serie associationer: Först att detta är en
trafikinformation med direktiv att gå över till andra
sidan. Sedan att det är en uppmaning att visa respekt för
den döde och hålla avstånd till processionen. Slutligen
en erinran om döden och vårt oundvikliga öde att gå
den till mötes. För
att överbrygga den rådande klyftan mellan den
matematiska beskrivningen av den yttre verkligheten och
den subjektiva beskrivningen av den inre verkligheten
laborerar Tegmark med begreppet konsensusverklighet.
Det betyder en gemensam beskrivning av den fysikaliska
världen som alla kan vara ense om. Det framstår som en
praktisk kompromiss för att hantera den verklighet vi
alla känner till. Tider och platser nämns med siffror
och namn vi alla accepterat som sanna beskrivningar utan
att behöva referera till vetenskaplig
rumtid. Iakttagande av konsensusverklighetens regler
undviker många missförstånd. Samtidigt finns dock
risken att förenkla till ytlighet vår komplexa omvärld
och uppmuntra till konformistisk flockmentalitet. Enligt
Tegmark kan man tänka sig existensen av parallella
världar – först föreslagen av Hugh Everett på
1950-talet. Allt som händer på jorden händer också i
andra universa och vårt jag existerar i kopior i detta
multiversum. Finns
dessa parallella universa verkligen i någon konkret
mening? Ulf
Danielsson, professor i teoretisk fysik, uttrycker sin
tveksamhet i Mörkret
vid tidens ände. En bok om universums mörka sida. Han
hävdar att de parallella världarna trots allt kan
existera på ett annat och högst påtagligt vis:”De utgörs
helt enkelt av alla de olika världar som dina medmänniskor,
eller snarare medobservatörer, upplever.” Denna
uppfattning överensstämmer med tidigarehär återgivna
tanke att varje människa bär på sina egna subjektiva
bilder av verkligheten. Dessa verkligheter konstituerar
parallella världar, okända för utomstående. Ulf
Danielsson citerar gärna poeter och filmskapare som
Robert Frost och Ingmar Bergman för att visa släktskapen
med naturvetenskapen hos den konstnärliga fantasins strävan
att söka lösningar i världsalltets gåtor.
Länge
levde jag i föreställningen att japansk haiku alltid
slutar i ljusa toner för att efterlämna en kvardröjande
positiv känsla. Men så upptäckte jag i en bok av
franske haikudiktaren Alain Kervern, Histoire
du Haiku Contemporain(Skol Vreizh),att
japansk haiku under krigsåren 1931-1945ändrade karaktär
och vittnade om ett stort mörker.Unga män mobiliserades
till slagfält i Korea, Kina och Sydostasien och deras mörka
upplevelser utgjöts i haikudikter: Snart / det djupa svarta på slagfältet / kommer under lampan.(Tomizawa
Kakio). En
kanonmynning / riktas mot mig / på Nyårets tidning
(Kuribashi Issekiro). När krigsmotståndarna gav ut
haikutidskrifter förbjöds de av militärregeringen och
flera framstående haikudiktare fängslades så länge de
inte ”stödde truppernas moral och japansk seger”. Mina
drömmar om lycka / bortom horisonten / möter bara snö (Hosoya
Genji). Denna haiku är en tydlig referens till Bashos
(1644-1694) berömda dikt Sommargräs / vad som är kvar / av krigarnas drömmar. En
efterkrigshaiku av Suzuki Murio lyder: Månen
går upp / med alla mina döda/ jag väntar på bussen. Varje
haiku är en minnesanteckning, vare sig den skrivs
omedelbart efter upplevelsen eller många år senare.
Diktarens väntan på bussen i ovanstående slutrad
uppenbarar en strimma av hopp ur krigshaikuns
mörka materia. Skidåkaren
stannar / för att lämna rum / åt snöns tystnad. Nej,
jag stannade inte för att lyssna till tystnad utan för
att se ut över snöfältet framför mig. Men plötsligt
uppmärksammade jag hur tyst det var. Stavarnas ljud mot
snön hade upphört. Snön låg tyst framför mig. Då
upplevde jag med en känsla av glädje att en haiku
uppenbarats. För att öka överraskningen lade jag till
”lämna rum”, vilket skulle framkalla en vilseledande
tanke attskidåkaren lämnade spåret för att bereda
plats åt en annan skidåkare. Detta
visar att man kan manipulera med orden i en uppenbarad
haiku för att öka effekten, men man kan inte medvetet
planera en självupplevd haiku. Sedan
jag nedtecknat dikten upptäckte jag att rum överlämnats
åt en tystnad, en auditiv tomhet utan behov av rum för
att breda ut sig. Detta gav en oväntad dimension åt
haikun att en outtalad inre hörselupplevelse,
minnet av stavarnas ljud, framkallat en synupplevelse,
stavarna. Denna omvandling mellan olika sinnesorgan är
inte ovanlig i japansk haiku, till exempel hos Basho: Stillhet
- / in i klippan tränger / cikadornas sång. Ljudet
från cikadorna i stillheten ges en skarp synbild (tränger
in i klippan) som skärper hörseln av sången till en
knivvassupplevelse. Om tiden betecknas som en fjärde dimension i den fysiska
verkligheten, kan då
själva förvandlingsmomentet
i haiku betecknas som en fjärde dimension? Detta
moment är ju underställt tiden i blixtbelysning av en rörelse
som fört fram dikten till denna förvandlingspunkt.
Haiku, inflätad i universums geometriska matematik,
speglar den oupphörliga rörelsen mellan den yttre och
inre verkligheten. I vår
tid får beteckningen haikurymden
också en mera jordnära betydelse. Med utvecklingen av
den digitala tekniken far och färdas haikudikter över
hela jordklotet mellan diktare och haikusällskap. Våra
dikter trycks i olika länders haikutidskrifter, ofta på
originalspråket med engelsk översättning, de
deltar i internationella tävlingar, debatteras och tolkas
om de härrör från personliga upplevelser eller är påhitt
från fantasin. Haiku med olika grader av bildladdad
energi svirrar ständigt runt i jordatmosfären för att
vidga våra händelsehorisonter. Kaj
Falkman diplomat
och författare Hanne
Svendsen
|